När det gör väldigt mycket ont precis överallt

men inte i själen

då går det an ändå.

och hur många trådar och trassel det än varit
och är

och garanterat blir

så älskar jag att virka och lirka ihop det här

livet alltså

ett par tankar som hopar sig i huvudet bara

Problemet är när de stannar
och gnor
och gror till en ocean (som skiter fullständigt i när klockan ringer)

och definitivt alltid enkelhet

och

jag sätter inte punkt där, för
- mer än så är det aldrig

och det räcker liksom inte

Vaknar till ljudet av en ytterdörr du försiktigt stänger. Ropar nyvaket hejdå, men det hör du ju inte.

Du stänger en dörr och sen försvinner du för alltid, men det vet jag inte
där och då.

Jag bara ligger kvar i min säng och går inte genast upp
och går inte genom övervåningen och inte in i min systers rum
och jag ställer mig inte vid fönstret där för att se när du packar ner ett alldeles
för långt och tåligt rep i bagageluckan på saaben och
kör iväg.

Jag bara ligger kvar i min säng någon minut för länge. Och bara några timmar senare, när det redan är alldeles för sent
och alla som desperat letat efter dig och hittat dig är alldeles för sena,
och allt som är är förstört,
går precis alla som inte borde vara där, där och då, in och ut och in och ut genom den där dörren.
Poliser och ambulansmän och kristeam och grannar och vänner och tårar och tomhet och overklighetskänslor som inte vill veta av.

Och något som aldrig skulle klivit över tröskeln
klampar in och bygger snabbt sitt bo.

Än idag så smärtsamt mycket verklighet.

Än idag är du så smärtsamt saknad.

ord
och en story
du säkert hört förut

och förutom att nicka i det tysta
till en ton
och en tår
som dansar längs kinden

är allt jag har att tillägga
att no love
är no glory

och that is the story.

(oavsett idiom)

Förtrollad
Förvånad
Förbannad
Förälskad
och Brydd

och är sällan beredd på någon av dem

Men är hellre ständigt berörd
än i ständigt trygg beredskap

Medan tanken alltid strävar efter det gigantiska
- minst en Hollywooddröm och förbi -

slår det aldrig fel

att hjärtat slår som bäst
i de mest triviala stunderna.

(nej, inte paranoia,
bara ett paranormalt hum om morgondagen)

och den där väntan
på att den bara ska knytas upp någon gång

- det!

(älskar att ana och inte ha en aning)

Jag vet att jag brukat gilla behöva
somna, vakna, tänka, känna, drömma
mig bort i ensamhet

ibland

och nu finns det ingenting jag hellre
gör behöver göra
än att

hela tiden

göra det tillsammans med andra.

Den där ensamstunden
med guld i munnen
den verkar…

underligt försvunnen.

Och behovet av den smakar
…isbit.