Bakom fasaden

och bortom det subtila.

(Eftersom vi inte pratar.
Bara denna enda gång )

Det är väldigt många som frågar
som kramar
som dyker upp från överallt och ingenstans

som får mig att litegranna le
framför datorn
telefonen
över ett lunchbord i solen

på ett balkonggolv
bland tårar och regn
och blad på något du nyss planterat

och jag rörs
- jag faktiskt rör mig -
och blir varm ett par sekunder
(fastän våren är kall och jag är jag och som du vet ändå den som alltid fryser)

över att så många
(alla ni)
har tid att finnas till
har tid att se bland allt myller
att någon stannat till

och något stannat

och till och med en taxichaufför igår
som visste det mesta om hjärtesorger

och poesi

och bjöd mig på resan
mot att jag skrev adressen till min blogg
på baksidan av ett nollställt kvitto

men han är inte
och ingen annan är heller

du

på datorn
telefonen
på lunchborden i solen
balkonggolven i gråten
om dagen

eller ännu mycket mindre på natten
(den jag numer skyr men tar mig vaken igenom)

och jag vill bara att det ska vara patetiskt

jag,
du,
vi,
allt

”kärleken”

och att det är det jag ska säga till mig själv

”Jennifer, du är patetisk”

och sen ska det vara bra
och jag ska bara tänka på de som har de riktiga problemen

som min vän vars mamma just fått cancer,
och min andra vän vars far just dött

och hon som bad om en krona på t-banan igår
och han som inte ens kom på den

och att jag själv varit med om värre.

så. mycket. värre.
och så många gånger om.

och att det är så jag ska tänka

att det här är ingenting
det är ingenting

och det går över

allt går över

tiden slätar ut
och stryker över.
och stryker ut nytt

och jag vill så gärna tänka
att det var aldrig meningen

det var inte vi

det var inte så

det var inte ”jo, det var så”.

”har’e kul” och vandra på

Och att vi var aldrig självklara
och vi började fel
och jag är knepig
och du är knepig
och när vi talar samma språk
använder vi olika bokstäver
så att orden blir svåra att förstå

ibland

och det var det som var meningen
att det inte skulle bli

någon mening

någon mening som någon av oss kunde förstå

och att ibland fast vi lyssnar på samma musik
kan vi tolka takten helt olika
så våra tår blir blå när de går på varann

ibland

och det är så. det är så jag tänker
att jag ska tänka

och igår när jag var på fest
och alla var två
och jag var en och åkte ensam hem

så tänkte jag kort
att det inte var nån skillnad

att jag kanske åkt ensam hem ändå

att människorna kanske inte hade dugt åt dig
stämningen, ämnena,
sakerna du inte hade lärt dig
och att det hade stulit några timmar ur ditt liv

där ingenting var givande

och så hade du kanske åkt hem

och jag hade varit ensam igen
bland alla som var två

ändå

och ändå
är det inte alls där som någon slags tanke resignerar

och förlikar sig med hjärtat

för hela jävla kroppen
skriker efter dig
och mitt hjärta ber min hjärna dra åt helvete

om jag inte fixar till det här
det här som fattas
det här som inte längre går och lägger sig
bredvid mig om nätterna

och ger mig ord och skratt
och ibland få-fnatt
och tårar
och allt det där dagliga
som varit dagligt

i så många dagar

och jag dukar upp en elfte frukost
som inte vill ätas

och jag vill
gräva ner mig i arbetet
i bloggarna
i människorna omkring
i böcker och filmer och långa promenader
och allt jävla annat som är så lätt att gräva ner sig i

men. så. orkar jag inte lyfta spaden

inte en jävla millimeter

och det blir bara ”jag kan inte skilja på”
på repeat
och stirra in i en fånig tavla som du har målat
och som jag inte kan ta ner
och du vet vilken
och varför jag inte kan ta ner den

och det stör mig
att du vet
och att jag ler när jag minns
alla de gånger

alla de gånger som gjort
att du vet varför jag inte tar ner den

och det är
precis så opatetiskt det kan bli

och som ett dagisbarn beter jag mig
banalt
men jag har inte så många medel.
jag har inte så många plank

den jag brukade studsa bollar
mot
och blotta svaghet
för

han ju bara försvann

Han. ju bara försvann.

Det är den märkligast av känslor
att den enda jag egentligen nu vill delge allt
berätta för
och gråta
med
- det är han som försvann.

Och som en inbicill
tror jag
att du ska undra hur jag mår
och vad jag gör
och hur jag tänker

och hur det kunde bli

och om det kan bli.

och det klart du inte gör.
det gör man inte.
man lämnar ifred.
man hämtar sin post och går ifrån.
man sover på andra platser.
hittar en annan sol.

Och jag råkade tvätta dina kalsonger
bland min tvätt
och blev så jävla arg

och sen spelade jag på din gitarr i över en timme

och var bara så (hjärtskuren) glad
över att den just var din.

Och det är så här det är
ingenting är logiskt.
och du vet att jag inte är logisk

och du kanske inte vet
men jag har ingen plan.

Ingen plan som jag vill ha i varje fall.

Och jag vill inte läsa din blogg
dina Facebookuppdateringar
dina tweets
och dina vardagsjävlatriviala grejer

och. jag gör det precis hela tiden.

Och du är den kanske besvärligaste-upp-och-nerigaste-besynnerligaste-speciellaste-ibland-mest-självfokuserade-och-oplanerandes-konstiga-jävla-människa jag känner.
Och du snarkar.
Och du gillar flottig mat.

Och det finns ingen annan i hela jävla världen jag hellre hade delat mitt liv med.

10 Responses to “Bakom fasaden”

  1. deeped Says:

    Förstod men ville inte störa.
    ta hand om dig.
    ta väl hand om dig.

  2. hedvig Says:

    gråter, vackert, sorgligt

  3. Niklas Dahlqvist Says:

    Det som bränner om natten känns alltid mer ensamt i det mörka.
    Men om krönet väntar det ljusa, det klara som inte går att se i dimmans tumult.
    I efterdyningarna som bär tankarna om, varför, när, hur och nu… Vad?
    LeMarc sjunger det bra på sitt vis: “Jag ska gå hel ur det här!”
    Och det kommer du också göra. När dimman lagt sig.
    “Du är bra…”

    Ta hand om dig
    /N

  4. Lotta Says:

    Så vackert…jag blir tårögd på jobbet……
    take care now!!!!!!! :)

  5. Anna Says:

    Mycket fint skrivet. Mycket blottande vackert, som förmedlar den där känslan. Ont i magen. Om jag vetat hade jag inte gnällt över mitt liv. Kram

  6. Johanna K Says:

    Gud sa fint och bra skrivet och vad ledsen jag blir för din skull.. TÄNKER PA DIG

  7. Zelda Says:

    Gåshud. Och jag känner igen mig från en liknande situation på Gärdet. Men det blev bättre, bättre än det var innan faktiskt.

  8. Mona Says:

    !

  9. Anna Says:

    Precis hittat hit. Det här gick rätt in i magen. Vissa rader kändes som jag, även om min trasiga kärlekshistoria är så annorlunda, inte ens någon riktig kärlekshistoria. Tack. Hoppas att vi läker snart, utan alltför fula ärr.

  10. Lina Says:

    Började läsa denna fantastiska text en gång, men var stressad och hann inte läsa klart. Läser den nu mitt i natten, i lugn takt precis som den ska läsas. Väldigt fint som sagt. Känner med dig, antar och hoppas att du tagit dig igenom det värsta, “nya” nu.

Skriv något. Vad som helst.